Det första regnet har fallit och vinden börjar ta i men jag hoppas fortfarande på att solen knackar på några gånger till. Det ser så mysigt ut när barnen åker sparkcykel på gatan utanför och skrattar i solen. 
Det får en att tänka på när man själv var så liten. Då hade man ingen som helst aning att man skulle bo i ett litet hus på Latchmere Lane hela höstterminen. Ett litet rum med våningssäng och knappt någon golv yta, men av någon anledning har jag börjat knyta band till det rummet. Det är mysigt, kallt och engelskt. 
Egentligen skulle jag haft ett mycket större rum, dotterns rum, men hon fick flytta hem igen från sin lägenhet eftersom hon gjorde slut med sin pojkvän.

Tänk så enkelt det hade varit om man bara hade varit hemma nu, sitta i soffan med familjen och en kopp te. Det hade verkligen varit så enkelt och underbart, men nu är jag ju faktiskt i London. I fantastiska London.

Under denna vecka har många vanor ändrats. Jag småäter inte längre, dricker inte lika mycket kaffe, äter nyttigare, går och lägger mig tidigare och kommer upp lättare på morgnarna. Det känns bra!

Mycket tummlar runt i huvet på mig just nu, men jag andas (tack kära nässpray) och kan tänka relativt klart.

Tummen upp för mysregn.

Pusskram

m